Debatt: Mer vattenkraft är inte lösningen

Under senare tid har en del politiker uttryckt önskemål om utbyggd vattenkraft, detta trots decenniers forskning som visar på de mycket stora skador som den orsakar den biologiska mångfalden. Några menar att Kammarkollegiets försvar av vår miljölagstiftning och omförhandlingar av vattendomar för miljöns skull är ett hot mot klimatarbetet.

Man hävdar att produktionen av förnybar och koldioxidfri el som en del av klimatarbetet måste gå före allt annat, ett påstående som kraftbolagen inte bara glädjer sig åt utan också är upphovsmän till. Denna vrångbild måste nu bemötas.
Sverige gör av med ungefär 400 TWh energi totalt, elkonsumtionen står för mindre än 37 procent; 145 av 400 TWh och är redan i princip koldioxidfri. Den lilla mängd smutsig el som importeras till Sverige beror på den avreglerade elmarknaden som ur klimatsynpunkt är dysfunktionell eftersom vi till och från importerar kolkraft enbart för att den ibland råkar vara billigast. Dessutom är kraftledningsnätet i Sverige underdimensionerat, ibland kan vi helt enkelt inte leverera el från vattenkraften i norr till södra Sverige, trots att vi har så att det räcker.

Slår vi ihop den vattenkraft vi har med Energimyndighetens planeringsmål för vindkraft tillsammans med bio-, våg- och geotermisk kraft skulle det räcka om de energieffektiviseringar som är möjliga genomfördes. Men då krävs politiker som vågar ta kontrollen och sträcka sig mot den potential som svenska forskare visar är fullt möjlig, 30–50 procent lägre förbrukning. Med el är detta det enda vettiga klimatarbetet värt namnet. Det innebär minskade kostnader för elkonsumenter samtidigt med minskad klimatpåverkan, en oslagbar kombination i effektivt klimat- och miljöarbete.

Den stora utmaningen ligger i transportsektorn och uppvärmning av fastigheter, inte inom elproduktion. Biobränslen är en del i den omställningen, men framförallt måste det till en helt ny infrastruktur med kraftigt ökade satsningar på järnväg. Naturskyddsföreningen krav på 40 procents koldioxidminskning fram till år 2020 är mycket tuffare än politikernas målbild, men även då är det fortfarande en fifty-fifty risk att vi går förbi tvågradersmålet med oöverskådliga konsekvenser som följd. Vad vi behöver är inte ”mer av samma” som exempelvis vattenkraft, utan politiker som vågar se verkligheten; minska utsläppen från bland annat transportsektorn.

Mer vattenkraft eller borttagande av Kammarkollegiets möjligheter att skydda strömmande vatten ger ingen klimateffekt men förstör vår miljö.

Tvärtom har vi idag en historisk möjlighet att rätta till de skador som vattenkraften orsakat. Ökad nederbörd tillsammans med vindkraftsutbyggnaden och gigantiska elöverskott förbi år 2030 pekar på att vi kan nå 100 procent förnybar elproduktion samtidigt som vi restaurerar de vattendrag som i dag är förstörda. Vi kan exportera enorma mängder elenergi samtidigt som gamla misstag ställs till rätta och därmed skapas förutsättningar för hållbara näringar med potential för tusentals arbeten inom natur- och sportfisketurism.

Vi behöver nu politiker som kan frågorna och som vågar ta de beslut som krävs, inte dåligt pålästa som felaktigt ser snabba teknikfixar i mer vattenkraft.


Christer Borg
ordförande Älvräddarnas Samorganisation

Ingemar Kristell
Tjuonajokk fiskecamp

Greger Jonsson
Salmo Lapland

Robert Westin
Arctic Fishing